En till!

Sommar

Hon gick över den lilla gångbron mot ön. Det var inte så långt att gå egentligen, ön låg bara
några hundra meter från fastlandet, ändå var det så pass ensligt att hon kände sig alldeles som i en egen värld. Med civilisationen så nära att det samtidigt aldrig blev ensamt.
Hon hade ärvt det lilla sommarhuset för några år sedan då hennes faster gick bort. De hade
aldrig varit någon stor släkt och hennes faster hade alltid tyckt mycket om henne. Hon och hennes syster hade ofta tillbringat somrarna på den lilla ön, då innan det förfärliga hände. Efter det var det som ett dimmigt hål i hennes minne, lite grann som om en bit av filmen hade gått sönder och man hade klippt ihop ändarna. Det föregående hängde inte riktigt ihop med det som kom efter, man märkte att något fattades.
Nu hann hon oftast bara tillbringa några veckor varje år härute och ibland hade hon
funderingar på att sälja stället. Samtidigt ville hon inte göra sig av med det som bar på så många minnen från förr. Kanske var hon lite rädd att hon inte skulle minnas utan huset. Eller så var det bara ren nostalgi. För när hon tänkte förnuftigt (som hennes pappa brukade säga) så var det egentligen för lite tid hon tillbringade här, för att riktigt kunna motivera att behålla huset. Mer än att hon tyckte om det förstås, och det var ju ett nog så viktigt skäl intalade hon sig. Överröstade den där inre rösten som envisades med att allt skulle vara rätlinjigt och rationellt. Helst mätbart också.
På ön fanns det framför allt björkar och en del låga buskar som bredde ut sig lite grann som
de hade lust. Ganska mycket taggiga sådana, hallon trodde hon, kanske björnbär. Hon visste inte så noga. Kanske var det båda delar förresten? Hon hade ett minne av att de hade plockat björnbär här, då för länge sedan. Trodde hon i alla fall.
Nu var hon på väg hem från den lilla lanthandeln som låg i byn på fastlandet. Hon hade handlat
det nödvändigaste för de närmaste dagarna och såg fram emot hängmattan som hon skulle fästa mellan två av de gamla päronträden. Det var en billig variant, impulsköp på Statoil på vägen hit, men den skulle säkert fungera ändå. Hon hoppades verkligen att hon skulle kunna koppla av nu. Det hade varit svårt att vila den senaste tiden, som om något låg och skavde i bakhuvudet. Hon ville helst låta det ligga där, vad det nu var för något.
Det var första dagen härute i år. Lite middag skulle smaka bra och sedan skulle hon försöka
hänga upp hängmattan. Hon hade köpt med sig sill och potatis. När hon hade satt kastrullen med vatten på spisen, satte hon sig ner och såg sig omkring. Den blå kökssoffan tyckte hon särskilt mycket om. Den var sådär allmogeblå, vilket var ganska ovanligt. Hon hade inte sett den någon annanstans, just den nyansen.
När potatisen kokat färdigt slog hon sig ner för att äta. Hon hade precis satt sig då hon började
känna sig lite yr. Det var som om golvet kom emot henne och det blev liksom trängre i rummet. Väggarna kom närmare. De var väldigt nära nu. För nära. Konstigt, hann hon tänka, väggar brukar inte flytta på sig. Så sjönk hon. Det var nästan som att flyga. Sväva nästan.
Hon lade upp tre potatisar på tallriken och tog för sig av sillen. Gräddfil också, det var gott.
Hängmattan skulle upp också sedan ja. Hon kunde se träden för sig och tänkte lite grann över vilken gren som skulle passa bäst. Det fanns några olika att välja på. Hon skulle prova sig fram.