Solen

Dagens prosadikt...
'''''''''''''''''''''''''''''''''''

Halvklass
Vi, andra halvan, väntar utanför matsalen
De har gått i led från Rakåsen
och slutar efter lunch, vi äter tillsammans

Caroline säger att jag inte kan prata svenska
att jag inte kan säga r
Kan jag viss det!

Hon tror mig inte, utländsk
(morrar i svalget) rrrrrr
småländsk

Solen
Vem börjar prata om solen?
Den kommer att slockna
och allt liv på jorden kommer att dö
(med några minuters fördröjning)
Kommer det visst inte!

Joho!
- det har Fröken sagt
Men det tar tid
Vi kommer inte att leva då
Där hör du, vi kommer inte att leva då!

Men dina barn lever då
Det gör dom visst inte!


Tusentals år, miljontals år - vem bryr sig?
Vi lär oss uppskatta tidsaspekten
Den skjuter katastrofen framför oss

Tjugofyra år senare vet jag fortfarande att solen slocknar
men har inte hämtat mig från chocken
Slutet för livet som vi känner det
Jag vill inte!

Slutet för allt jag troligen skulle älska
Slutet för mina framtida ättlingar
Slutligen raderas min existens

Det gör jag visst det!
Frågar om tidsaspekten är något att uppskatta

"Vi som skulle kunna reda ut universum"

Hej på er! Har skrivit en dikt. Varsågoda.

Jag läser femhundra sidor i sekunden
Jag har sidor i mig av liv på andra planeter

Vet ni, de finns där, de där andra, där ute
Bara det att ni inte tittar på dem
Det är elefantvågor av kontaktbara ytor där ute
Och ingen drar i nödbromsen
Ingen av er vilar i ögonen på rymdstrålarna nu

Vi ler flyktigt mot rubriker och sönderbrända sekunder som ligger kvar i främmande människors utsträckta händervarje dag
Och vi kastar svarta skynken efter de som gör oss så rädda
de där okända,
som går främmande vägar, som kommer främmande från

Vi tar oss en blecka och skyller på turen att vi inte söp ihjäl oss den här gången
Vi som skulle kunna reda ut universum och lägga ner vapnen en gång för alla
Vi d våra fötter skulle floder av renaste vin springa fram

Om vi bara bad oss själva se varandras sidor
Alla sidor
Inte bara utsidan och insidan

Jag läser femhundra sidor i sekunden
Jag har sidor i mig av liv på andra planeter

Ett tal ägnat min far

Filat på ett tal till farsan. Därav står det "dom" och dylikt istället. Tänkt att läsas med väl avvägda pauser... Kanske inte riktigt rätt att lägga ut här men hoppas på goda råd i alla fall.


70-tal, Gamleport i Göteborg, en sen sommarlördag, till discostuffandet med någon av Donna Summers hits, gled hon fram till honom. Med en min av obesvärat besvär sa han kort; ”Jag har barn”.

Han har alltid varit en föregångare. Då var det väldigt ovanligt, nästan kriminellt ovanligt. Idag är det svar ”numero uno” bland våra svenska kvinnor ute i svängen!
Tänk så här: när du gör något för första gången. Då har han redan gjort det. För länge sedan.

”Jag har barn” sa Barbro. Hon tvekade på om hon skulle säga att hon hade tre söner och en bonusson.
”Fyra pojkar. Och en man” säger hon. Hon älskar sin man och sina barn (och sin bonusson) men telefonförsäljare älskar hon inte. ”Vi är nudister och skall inte prenumerera på dina sketna kalsonger, tack och hej, leverpastej!”. Med officiella 50 procents röster i matriarken styr hon hushållet som det vore 110 och hon är grym på att hålla budget, vilket påminner henne om att det är dags för veckopengen. Hennes modersinstinkter talar om för henne var sönerna befinner sig. Den äldste ligger i sin säng och nynnar till radioinspelad musik i sin knallgula Sony Walkman. Klädd i ringbrynja knådar den mellersta en fallosskulptur av lera. Den yngste myser i sin snopphörna.
Maken är svårare att lokalisera. En kaffekopp på bordet (som vanligt, frukost innan alla andra), en smutsig overall i tvättkorgen (konstigt, är den där redan?), utanför syns stora högen med ved, nyklippt gräsmatta, verkstad och en stor alm.
Men ingen man.
Hon går upp till sängkammaren (som han kallar verksta´n) och där ligger han och läser i ”Harley Davidson-katalogen”. Han lägger undan katalogen på det egenhändigt tillverkade sängbordet av stål. Rostfritt.

”Frankrike” säger han.
”va?”
”Och sedan Pyrenéerna, Italien och gärna Korsika också” fortsätter han.
Du och jag förstår kanske inte riktigt, men det gör hon. Till och med när han säger,
”på motorcykel. En riktig motorcykel”.

Och de gjorde dom, fast inte då, utan sedan. Innan de åkte på sin fantastiska tur byggde han en jordkällare, en vävstuga, två gitarrställ, 3 miljoner hissar, en båtkärra, en verkstad och bilbrygga. Ibland svetsade han lite på en bil. Ibland svetsade han mycket på en annan bil. En del bilar hann han inte svetsa på men då målade han dem med senapsgul hissfärg. Med pensel. För hand.

”Tänk inte på det nu” sa hon. ”Tänk på att du bjudit hit alla våra vänner på midsommarfest” sa hon med en sådan där röst som bara gifta kvinnor kan åstadkomma. Den rösten är svår att förklara men den låter ungefär som en B-18, runt 2000 varv med för lite olja, ”Bara att fylla på, annars skall du få se på gnistor gubbe lille!”.

Festen blev en fest att minnas i mannaminne. Kvinnorna hade blommor i sitt hår. Männen kastade yxa. Sillar och supar inmundigades friskt och vågat. När festen var slut satte sig eftersläntrarna i domarringen. De grillade kyckling från Högsäter och korvar från Mora. Då kom han ut i raffset och sminkad som en riktig…

”Nä, nu slutar jag dricka sprit” sa han på en vanlig sketen tisdag. Och så gjorde han det.
Mången var skeptiska. Det hade de hört förr fast då i annan tappning. Snus.
Men han slutade. Dricka sprit alltså. Snusar gör han än, dock numera portionsförpackade. Så är det med åldern, man blir bekväm. En av gångerna han slutade snusa började han röka cigarr istället. Det sägs att alla genier gränsar till galenskap och att bolma sju havannaplagiat om dagen är varken ekonomiskt eller klipskt. Barbro var nog mest förvånad av alla när hon sa ”börja snusa igen”.
Han fimpade ciggaren, köpte en stock grov portion och en motorcykel.
En riktig motorcykel.

Något sveper förbi

Något rutmönstrat sveper förbi synfältet. Det smäller till. Jag återkallas från mina tankar...

Du är välkommen att läsa och kanske tycka till http://myor.wordpress.com

Vi hörs!

En till!

Sommar

Hon gick över den lilla gångbron mot ön. Det var inte så långt att gå egentligen, ön låg bara
några hundra meter från fastlandet, ändå var det så pass ensligt att hon kände sig alldeles som i en egen värld. Med civilisationen så nära att det samtidigt aldrig blev ensamt.
Hon hade ärvt det lilla sommarhuset för några år sedan då hennes faster gick bort. De hade
aldrig varit någon stor släkt och hennes faster hade alltid tyckt mycket om henne. Hon och hennes syster hade ofta tillbringat somrarna på den lilla ön, då innan det förfärliga hände. Efter det var det som ett dimmigt hål i hennes minne, lite grann som om en bit av filmen hade gått sönder och man hade klippt ihop ändarna. Det föregående hängde inte riktigt ihop med det som kom efter, man märkte att något fattades.
Nu hann hon oftast bara tillbringa några veckor varje år härute och ibland hade hon
funderingar på att sälja stället. Samtidigt ville hon inte göra sig av med det som bar på så många minnen från förr. Kanske var hon lite rädd att hon inte skulle minnas utan huset. Eller så var det bara ren nostalgi. För när hon tänkte förnuftigt (som hennes pappa brukade säga) så var det egentligen för lite tid hon tillbringade här, för att riktigt kunna motivera att behålla huset. Mer än att hon tyckte om det förstås, och det var ju ett nog så viktigt skäl intalade hon sig. Överröstade den där inre rösten som envisades med att allt skulle vara rätlinjigt och rationellt. Helst mätbart också.
På ön fanns det framför allt björkar och en del låga buskar som bredde ut sig lite grann som
de hade lust. Ganska mycket taggiga sådana, hallon trodde hon, kanske björnbär. Hon visste inte så noga. Kanske var det båda delar förresten? Hon hade ett minne av att de hade plockat björnbär här, då för länge sedan. Trodde hon i alla fall.
Nu var hon på väg hem från den lilla lanthandeln som låg i byn på fastlandet. Hon hade handlat
det nödvändigaste för de närmaste dagarna och såg fram emot hängmattan som hon skulle fästa mellan två av de gamla päronträden. Det var en billig variant, impulsköp på Statoil på vägen hit, men den skulle säkert fungera ändå. Hon hoppades verkligen att hon skulle kunna koppla av nu. Det hade varit svårt att vila den senaste tiden, som om något låg och skavde i bakhuvudet. Hon ville helst låta det ligga där, vad det nu var för något.
Det var första dagen härute i år. Lite middag skulle smaka bra och sedan skulle hon försöka
hänga upp hängmattan. Hon hade köpt med sig sill och potatis. När hon hade satt kastrullen med vatten på spisen, satte hon sig ner och såg sig omkring. Den blå kökssoffan tyckte hon särskilt mycket om. Den var sådär allmogeblå, vilket var ganska ovanligt. Hon hade inte sett den någon annanstans, just den nyansen.
När potatisen kokat färdigt slog hon sig ner för att äta. Hon hade precis satt sig då hon började
känna sig lite yr. Det var som om golvet kom emot henne och det blev liksom trängre i rummet. Väggarna kom närmare. De var väldigt nära nu. För nära. Konstigt, hann hon tänka, väggar brukar inte flytta på sig. Så sjönk hon. Det var nästan som att flyga. Sväva nästan.
Hon lade upp tre potatisar på tallriken och tog för sig av sillen. Gräddfil också, det var gott.
Hängmattan skulle upp också sedan ja. Hon kunde se träden för sig och tänkte lite grann över vilken gren som skulle passa bäst. Det fanns några olika att välja på. Hon skulle prova sig fram.

Då kör vi! Kommentera på!

”Hur har du tänkt här egentligen?”

Hon tittade kritiskt på tavlan som såg ut som om ett gängkrig mellan rivaliserande garnnystan hade utspelat sig. Målarduken var sönderstucken av broderistygn som utan någon synbar intention placerats lite här och där. Garntestar av olika längd stack ut, de som var riktigt långa hängde ner längs duken och låg utbredda på golvet. Några hade redan dragit sig mot varandra och började tvinna och trassla in sig som dreadlocks i allt från brunt till cerise. Den var inte precis vad man kallar finkultur. Man fick nästan bli så pass mycket Bindefeld att man hette Billgren innan något sånt här kunde säljas över huvud taget. Vid det laget kunde man å andra sidan komma undan med nästan vad som helst, men där var den där bruden inte riktigt än. Hon kunde inte tänka sig att ta in det DÄR på galleriet, det var en sak som var säker.

”Det speglar det samhälleliga och personliga kaos som vi alla är en del av i dagens samhälle.”

Pretentionerna var det inget fel på i alla fall, där var hon redan i Billgren-klass. Att ta fram sitt inre kaos och tvinga det på omvärlden var tyvärr inte så inne just nu, det sålde helt enkelt inte med pretentioner. Marknaden var mättad och hungrig på något nytt. Pendeln hade för länge sedan svängt över från det ångestfyllda millennieskiftet och postmodernismen började ge vika för andra värden. Djupare, sannare värden eller back to basics som man sa inom företagsvärlden. Att hänga kvar vid det kaotiska var lika hopplöst ute som velouroverall bland yuppiesarna 1982. Kaos var helt enkelt passé.

”Jag kan inte sälja det här. Har du tänkt på att kanske utveckla din stil lite grann, finna nya uttrycksformer? ”

Kanske gå i terapi? Tänkte hon tillägga men hann bita sig i tungan. Det var verkligen inte hennes sak att lägga sig i andra människors privatliv. Det blev så kladdigt och besvärligt då. Helt plötsligt fick man en massa oönskade känslor på halsen, som hon varken hade tid eller lust med att ta hand om. Det var ju faktiskt inte hennes sak heller, tröstade hon sig med. Gallerister var inte terapeuter. Hade hon velat bli terapeut, hade hon gått en bartenderutbildning. Hon skrattade lite åt sin egen underfundighet, men bet ihop om skrattet när hon insåg att konstnärstjejen fortsatt iakttog henne forskande. Hon kände sig med ens blottad, som om hon tänkt högt. Hon tog på sig den professionella minen och log stelt.

”Kaos är utveckling. Du förstår, det är endast genom att konfronteras med det inre ursprunget som vi kan nå vidare på vår emotionella och samhälleliga trappstege. Varje steg på den trappstegen behövs, annars skulle vi hamna i vakuum, i ett svart hål, i icke-materia.”

Oj, oj, oj. Det här började bli mer än hon orkade med just nu. Varmt var det också. AC:n fungerade visst inte som den skulle. Hon hade tänkt ringa och påpeka det för fastighetsägaren, men hade skjutit upp det då hon fått in en order från en viktig kund. Hon antecknade det på sin mentala att-göra-lista. Samtidigt önskade hon febrilt att denna pretentiösa unga dam skulle ta sin garntavla och försvinna ut genom dörren. Det såg inte alls ut som hon hade tänkt sig någonting sådant. Hon stod kvar och tittade uppfordrande. Hon förväntade sig uppenbarligen ett svar.

Tandläkarens timmar

Hej!
Stoppar nu in ett opus. Du finner det i länklistan till vänster eller på adressen http://myor.wordpress.com

Du är välkommen med kommentarer av vilken sort som helst inne i min blogg.

Hälsningar
myor

Bara så cool!

Fråga mig inte hur det funkar.

Btw, sorry att det inte är något om skrivning. Jag blev så betagen i den. Löljigt va?

Blogglista

Hittade en ny funktion i bloggen. Där kan man hämta senaste inläggen från bloggar. Så jag lade till våra bloggar till vänster. Länkarna till bloggarna finns också kvar längre ned, lite onödigt kanske, men det är mer test av det hela nu. Så om jag lägger in ett inlägg på min blogg (en it-nörds dagbok) kommer den att synas med lite inledande text. För att läsa hela måste man klicka på texten och vips kommer man till min blogg.

Bra funktion. Särskilt då det gick att importera från google reader!

Detta är det närmaste jag hittar som Leif vill ha på ett enkelt sätt.

//Jonas