Då kör vi! Kommentera på!

”Hur har du tänkt här egentligen?”

Hon tittade kritiskt på tavlan som såg ut som om ett gängkrig mellan rivaliserande garnnystan hade utspelat sig. Målarduken var sönderstucken av broderistygn som utan någon synbar intention placerats lite här och där. Garntestar av olika längd stack ut, de som var riktigt långa hängde ner längs duken och låg utbredda på golvet. Några hade redan dragit sig mot varandra och började tvinna och trassla in sig som dreadlocks i allt från brunt till cerise. Den var inte precis vad man kallar finkultur. Man fick nästan bli så pass mycket Bindefeld att man hette Billgren innan något sånt här kunde säljas över huvud taget. Vid det laget kunde man å andra sidan komma undan med nästan vad som helst, men där var den där bruden inte riktigt än. Hon kunde inte tänka sig att ta in det DÄR på galleriet, det var en sak som var säker.

”Det speglar det samhälleliga och personliga kaos som vi alla är en del av i dagens samhälle.”

Pretentionerna var det inget fel på i alla fall, där var hon redan i Billgren-klass. Att ta fram sitt inre kaos och tvinga det på omvärlden var tyvärr inte så inne just nu, det sålde helt enkelt inte med pretentioner. Marknaden var mättad och hungrig på något nytt. Pendeln hade för länge sedan svängt över från det ångestfyllda millennieskiftet och postmodernismen började ge vika för andra värden. Djupare, sannare värden eller back to basics som man sa inom företagsvärlden. Att hänga kvar vid det kaotiska var lika hopplöst ute som velouroverall bland yuppiesarna 1982. Kaos var helt enkelt passé.

”Jag kan inte sälja det här. Har du tänkt på att kanske utveckla din stil lite grann, finna nya uttrycksformer? ”

Kanske gå i terapi? Tänkte hon tillägga men hann bita sig i tungan. Det var verkligen inte hennes sak att lägga sig i andra människors privatliv. Det blev så kladdigt och besvärligt då. Helt plötsligt fick man en massa oönskade känslor på halsen, som hon varken hade tid eller lust med att ta hand om. Det var ju faktiskt inte hennes sak heller, tröstade hon sig med. Gallerister var inte terapeuter. Hade hon velat bli terapeut, hade hon gått en bartenderutbildning. Hon skrattade lite åt sin egen underfundighet, men bet ihop om skrattet när hon insåg att konstnärstjejen fortsatt iakttog henne forskande. Hon kände sig med ens blottad, som om hon tänkt högt. Hon tog på sig den professionella minen och log stelt.

”Kaos är utveckling. Du förstår, det är endast genom att konfronteras med det inre ursprunget som vi kan nå vidare på vår emotionella och samhälleliga trappstege. Varje steg på den trappstegen behövs, annars skulle vi hamna i vakuum, i ett svart hål, i icke-materia.”

Oj, oj, oj. Det här började bli mer än hon orkade med just nu. Varmt var det också. AC:n fungerade visst inte som den skulle. Hon hade tänkt ringa och påpeka det för fastighetsägaren, men hade skjutit upp det då hon fått in en order från en viktig kund. Hon antecknade det på sin mentala att-göra-lista. Samtidigt önskade hon febrilt att denna pretentiösa unga dam skulle ta sin garntavla och försvinna ut genom dörren. Det såg inte alls ut som hon hade tänkt sig någonting sådant. Hon stod kvar och tittade uppfordrande. Hon förväntade sig uppenbarligen ett svar.